Om Torneamentum

Riddare (ordet betyder ursprungligen ryttare), var från början tungt beväpnade soldater till häst. De började uppträda på slagfälten i Europa på 1000-talet och i mer organiserad form med dubbning o.s.v. på 1100-talet. Här i Norden var det på 1200-1300-talet.

Riddarna var den tidens stridsvagnar. Det var furstar och kungar som skulle hålla ett antal riddare och soldater till landets försvar. Dessa riddare var mycket fruktade för de var snabba, starka och vältränade och de rörde sig fort på slagfältet i förhållande till fotfolket. Dessutom kunde de från sin upphöjda position strida mycket effektivt med flera olika vapen, bl a lans, svärd, spjut, klubba, hjälmkrossare och ibland stridsyxa.

En riddare var som den tidens stridsvagn och att utrusta en riddare kostade en förmögenhet. Vem som helst kunde därför inte heller bli riddare utan de kom så gott som alltid från finare familjer. Det var bara de som hade råd.

Riddarväsendet utvecklades och fanns i de flesta europeiska länder under medeltiden och framåt, men miste sin betydelse i krig efterhand som skjutvapen utvecklades. Krutet uppfanns ju i mitten på 1400-talet.

När inte riddarna krigade så behövde man träna, både hästar och sin egen färdighet, och så gjorde man ofta. Då och då ville fursten se sina riddare och hur duktiga de var. Han bjöd då in dem till en tornering. Ibland bjöd de in andra furstars riddare också. Och så tävlade man. Det var ett stort skådespel och ett stort nöje för allmänheten,- nästan det enda nöje de hade-, att få se på när riddarna drabbade samman. (Nästan som en olympiad idag).

Eftersom det var tävling där man skulle se vem som var bäst så fick man inte skada varandra, utan man skulle visa sin skicklighet i att hantera vapen. Reglerna var mycket stränga. Att skada eller döda en motståndare var klandervärt, att skada en häst var oförlåtligt. Den riddare som gjorde det blev aldrig inbjuden till en tornering igen.

De grenar det tävlades i var i stort sett samma grenar som det tävlas i idag, d.v.s. ridning med lans mot quintanen, ridning med olika vapen mot ringar och annat där det krävdes en stor precision, och naturligtvis man mot man där alltså enbart skölden får träffas.

Det fanns också regler för hur en riddare skulle uppträda mot damer, mot fattiga, mot kyrkan etc.

Riddare skulle alltid gå att känna igen både vid torneringar och i strid på slagfältet. Därför bar de sina vapensköldar på sina egna tabarder och på hästens schabrak. De var alltid mycket färggranna av denna anledning.

I början var alla riddare rustade med ringbrynjor inunder sin färggranna tabard, men senare, i slutet av 1400-talet och i Sverige på 1500-talet övergick man till plåtrustningar eftersom ringbrynjor inte skyddade mot krutbössor. De heltäckande plåtrustningarna blev emellertid så tunga och otympliga att de snart användes enbart vid tornerspel.

I Sverige hölls de sista torneringarna i Stockholm av kung Gustaf III under senare delen av 1700-talet. En hel del av de lansar och sköldar som användes då kan beses i Livrustkammaren på Stockholms slott.